Gándhís frestelse

Anton Hykisch

       En allför tjock filosofistudent, som heter Gópal och som bor på det vita
studenthemmet dolt bakom skogen på universitetets campus på ett berg utanför Delhi,
har inte gått ut för att promenera och inte heller för att spela tennis på en vecka. Han
pluggar till provet i Indiens moderna historia och läser en gång till om blodbadet i
Amritsar. Han kämpar med sitt inre vilket bara få människor i hans omgivning gör. I
den fuktiga luften får han en idé. Den är liksom klistrad på hans hjärna och ständigt
ändrar sin form. Ibland visar den sig i form av Amritas figur. Amrita,
studiekamraten, som han brukar träffa på lektionerna om Indiens 1900-tals historia
(Amrita i en mörk lilaröd sárí, hennes röst, hennes doft). En annan gång i skepnad av
en gammal uttorkad man med glasögon med bågar av tråd, den tidigare Gándhí, som
kallades Mahátma. Den stora anden.
       Gópals tankar kretsar kring två fasor: å ena sidan blodbadet i Amritsar, i
shikkernas heliga stad Punjába och å andra sidan fasan inför Amritas kroppsformer
som han anar, Amrita, som ler mot varje studentkamrat.
       Gópal har på sitt trasiga bord bredvid sina böcker också en tidskrift från
organisationen med namnet Hindu Mahásabhá, en extremistikt sammanslutning av
hinduer, i vilken även de konspiratörer ingick, som i januari 1948 mördade Gándhí.
       Studenten Gópal, som är alltför tjock och fumlig och som längtar efter ett asketiskt
liv att vara annorlunda och som apar efter influenserna från västvärlden, sympatiserar
lite med hinduiska extremister, eftersom de är i minoritet och annorlunda än alla
andra.
       Ach, vad svårt det är att grubbla över något på eftermiddagen i Indien!
       På fönsterbrädan, som är uttorkad efter monsunregn, hoppar en svart kråka undan
för att göra plats för en annan fågel, som kommer att flyga ut ur Gópals rum.
       Människor, som omgivs av fasa och rädsla ur sitt eget tänkande, fördunklar även
andras sinnen.
       En rekapitulering av det brittiska blodbadet i Amritsar den 12 april 1917:
Tillräckligt material finns i nyhetsbyråernas dåtida rapportering, i Gándhís egen
levnadsbeskrivning, liksom i den brittiska undersökningskommissionens rapport
(Hunterkommissionen).
       Två dagar före massakern samlades trettiotusen indier på den punjabiska stadens
torg, för att protestera mot häktningen av Gándhí och hans medarbetare. De brittiska
trupperna försökte skingra folkmassan. Människor grep efter stenar, stockar
och började försvara sig. Några döda. På kvällen marscherade brittiska trupper med
generalen Reginald E.H. Dyer i spetsen som förstärkning in i staden och han utlyste
undantagstillstånd. Generalen förbjöd sammanträden och massmöten. Förbudet lät
han läsa upp muntligt och anslå. (Hunterkommissionen medger att en del av befolkningen inte fick
veta om förbudet.)
       Den 12 april klockan fyra på eftermiddagen sammankallade indierna en stor
demonstration. Generalen Dyer visste om detta redan på morgonen men försökte inte
att förhindra demonstrationen i förväg. (Senare förklarade han nervöst: framför
utredningskommissionen: „ Jag hade bestämt mig för, att jag ska slå ihjäl alla”).
       Torget Dsjalijánva Bágh är en rektangel, omgiven av hus. Det finns bara en enda
smal ingång till torget och det tjänar samtidigt som utgång. Det samlades tio- till
tjugotusen människor på torget. Män, kvinnor med barn. De satt på bara marken och
lyssnade uppmärksamt på talaren (Hunterkommissionen konstaterar, att de inte var
beväpnade).
       Efter mötets början tågade generalen Dyer med hundra brittiska män till torget. Två
pansarvagnar med kulsprutor lät han ställa vid torgets ingång och utan att varna folk
lät han skjuta in i folkmassa. Under 10 minuter sköt de brittiska soldaterna ungefär
1500 skott. (Generalens egen utsaga framför kommissionen). På torget låg det kvar
cirka trehundra mördade och ettusentvåhundra sårade människor. När skjutandet
upphörde, gav han order till en trupp nepalesiska gurkhas att kasta sig över
demonstranterna med sina krumma knivar.
       Efter ”aktionens” slut lät generalen ställa upp soldaterna i rad och de marscherade
förebildligt tillbaka till fästningen.
       Hunters utredningskommission kom fram till följande slutsats: massakern i
Amritsar förorsakades av generalen Reginald E.H. Dyer på grund av en olycklig
feltolkning av sina befogenheter”. Generalen har inte blivit avskedad, för han ville
bara hålla sig efter lagen, om även med litet alltför hårda medel.
       När Gándhí fick höra om blodbadet, avbröt han strax sin kampanj med icke-
våldsaktionerna mot britterna.
       Intills våra dagar förblev generalen Dyer och den brittiska regeringen i
människornas ögon i världen direkt skydliga till händelserna i Amritsar.
       Men studenten Gópal tänker även på Amrita och i sitt svarta häfte noterar han en
annan version.
       Ansvaret för tragedin i Amritsar må generalen Dyer h a. Men enligt Gópal är
historia en kamp mellan mäktiga personligheter. Människor handlar efter impulser
som de får från andra människor. Soldater liksom demonstranter. Gópal glömmer
kråkorna, som flyger genom hans rum, han skriver ned sin version, som blir resultat
av de komplicerade funderingarna.
       Gándhí försökte leva enligt Bhagavádgítas order och upanishadernas principier.
Gándhí var och förblev brahmatsaraja, alltså sexuellt helt återhållsam. Andens
idealtillstånd lär inte nås utan sexuell renhet och återhållsamhet. Gándhí upphörde
att ha könsumgänge med sin fru och naturligtvis med kvinnor överhuvudtaget redan under sin
vistelse i Afrika, då han var trettiosju år gammal. Ahisnsá -
universalkärleken och icke våldsprincipen - kräver att bli av med aggressiviteten även
i relationen mellan man och kvinna. Mannen är alltid angripare, argumenterade
Gándhí, han begår våld vid varje könsakt. Att hänge sig åt det könsliga försvagar
människans självkontroll, lär oss indiernas yoga och det degraderar människan till
djurens nivå Och till slut ett allmän mänskligt argument: Kärleken mellan man och
kvinna
för en politisk ledare bort från uppgiften att tjäna alla människor, bort från kärleken
till alla.
(Låt oss lägga detta intressanta tema åt sidan, för att inte falla offer för dess frestelse.
Gándhís argument är inte nya, spanska jesuiter - moralister utarbetade de här åsikterna
noggrant redan under sjuttonhundratalet.)
       Studenten Gópal vet hur svårt det är att kämpa mot kroppens begär, han värjer sig
inte mot dem och hatar därför i sitt undermedvetna Gándhís beslut. Han förstår inte
Gándhís beslut och hånskrattar åt det. Han tror inte på Gándhís ihärdighet. Han söker
i Gándhís skrifter en liten spricka, en antydan till svaghet.
       Han har hittat den. Gándhí medgav nämligen som sextioåring att det inte längre är
svårt för honom att behärska sin kropp, men att han fortfarande i n t e  b e h ä r s k a r
s i n a  t a n k a r fullständigt.
       Gópal sträcker på sig och tillåter sig att tänka på Amrita, som han borde beröra
någon gång, annars går han under totalt .
       Filosofistudenten Gópal gör anteckningar och kommer ihåg föreläsningarna om
världens sammanhang och dess enhet, om Karmas lag, som gick från den gamla
indiska filosofin över i alla österlandets världsbilder. Varje människa har ansvar för
sina handlingar. Det finns ingen frälsning som kommer utifrån. Och inte ett yttre
tvång heller. Våra gärningar är vår dom. Karma. Öde.
       Gópal blir yr i huvudet när han försöker formulera sina resultat. Gándhí ville bli
folkets ledare. Bara han kunde ikläda sig ansvaret för de andra människornas öden
eller befria dem från deras egen Karma; vilken människa kan vara säker, att hon med
sin Karma inte skadar de andra? En folkets ledare måste vara en ren människa enligt
Gópal. Och det även i sina tankar.
       Gándhí förklarade att hela Indien skulle delta i en passiv motståndskampanj mot
den brittiska regeringen. Han ingrep i milljontals människors liv, han förde dem ut på
gatorna. Han måste ha varit ren, om han berört de andras levnadslopp.
       Gópal tränger naturligtvis bort den enkla tanken, att Gándhí förorenade sig genom
att bryta mot sin sexuella återhållsamhet. Nej, nej. (Gópal ser sin skolkamrat Amrita
och hennes vågiga gång framför sig. Man kan verkligen inte tänka sig att Mahátma
skulle ha dukat under för orenheten och förorenat sig före kampen.) Men Gándhí
medgav ju själv, att han inte hade besegrat sina t a n k a r  än.
       Studenten Gópal sätter sig på halmmattan under fönstret, han känner sin kropp,
sina muskler, han förnimmer värmen och mattheten, han kommer ihåg sina
tempelbesök, blottade gudinnor och blir mer och mer övertygad om det, att i fall
Mahátma Gándhí inte bröt mot återhållsamhetslagen i form av en gärning, så gjorde
han det åtminstone i sina tankar.
       Frestelsen är evig och dess offer blir även stora människor. Naturligtvis framförallt
de, för de måste kunna behärska frestelsen med större kraft och därigenom når de
större ära och berömmelse, funderar Gópal och lider under sina fuktiga
föreställningar.
       Gándhí hade en frestelse. Det hade han säkert och inte bara en. Även i politiskt
spända tider, då den trötta kroppen längtar så mycket efter något annat och efter
avslappning. Kanske kom denna frestelse under en fuktig och het natt, kanske
vinkade den åt honom hungrig, när han studerade kyrkans konst eller när han läste
munken Kámasútras råd.
       Och när ödets stund kom och generalen Reginald E.H. Dyer stod vid den smala
ingången till torget i Amritsar och adjutanten, som stod till vänster av honom, väntade
vid sitt maskingevär på order, då besegrade Gándhí, som satt tusen kilometer söderut
i fängelse i Bombay, inte längre sin frestelse. Sinnets matta glimt, det lilla ja-ordet,
det förskräckliga sinnets synd, som plågar så många katolska och anglikanska
moralister och som är föremål för den förtvivlade bikten, plågar även Orienten. Må vi
komma ihåg inledningsorden i Dhammapada, som tillskrivs Buddha. „Allt som vi är,
är resultatet av det, som vi har tänkt, och allt detta beror på tankar och härrör från
tankar...” Sinnets synd är identisk med gärningen. Synden, klar som en fläck efter
bläck på en alltför ren duk av Mahátmas ande... Och i denna stund säger den
främmande generalen ordet FIRE! Han vet kanske inte ens hur ordet kom ut ur hans
mun, han bara känner en pust av hat som går genom hans kropp, han blir själv
förskräckt och hämtar sig igen först efter att ha hört hur maskingevären började
skälla.
       Gópal skriver inte längre, men allting är klart för honom. Han ser de oändliga
kedjorna av Karmas lag, som hänger ihop med den hemska stunden den 12 april
1917, klockan fyra på eftermiddagen på en plats mellan Amritsar och Bombay, på
tusen kilometer jordiskt avstånd, men som för andens makt ändå är bara ett språng
som är mindre än en loppas eller insekts.
       Gándhís skuld blir hemsk, just för hans renhet och för förtroendet, som
omgivningen gav honom.
       Gópal kommer förmodligen att skriva ner sina funderingar för Hindu Mahásaghás
organisationens tidskrift, där de säkert kommer att utnyttja dem politiskt mot
Gándhíkulten. Genom argument och sofistik kan de komma till den slutsatsen, att den
brittiska generalens skuld bara ligger i det, att han överhuvudtaget fanns till i den
stunden, och att hans skuld nästan är obetydlig.
       Men filosofistudenten vet ändå, att det bara blir den ytliga sidan av hans slutsatser.
       Gópal vill skriva ett dissertationsarbete, där han vill förklara de gamla indiska
filosofiernas principer och bevisa människornas moraliska gemenskap i hela världen,
som är förbunden med Karmas kedjor. Han vill visa vilka konsekvenser de får för
hela samhället. Onda gärningar och onda tankar rör sig i en avstägd värld som
vattnets molekyler i ett glas. De stöter mot varandra och ändrar de enskilda delarnas
riktning.
De största förbrytare blir de renaste, de som drabbas av frestelsens skugga och
bäst kommer det att ha människor, som alltid är maktens offer - de medelmåttorna, de
genomsnittliga. De har rätt till att vara syndiga, oansvariga och ostraffbara. „Så”
kommer läsare av Gópals avhandling naturligtvis att tänka.
Tills studenten Gópal kommer att skriva ner sina åsikter, försöker han att uppleva
en dold fröjd med Amrita, så länge hans tankar gör det möjligt för honom, eftersom
visionen av ett dissertationsarbete frestar honom med ödet av människor som
förändrar världen.
Han reste sig från halmmattan, slog ihop sitt svarta häfte och tittade ut genom
fönstret. På grusstigen i parken föll just nu en sårad fågel, som blev hackad av en
annan hungrig fågel
Gópals hjärta sammanpressades av ängslan och han förnam blodets lukt. Han
sårade denna fågel med en enda tanke.
Vaklande gick han ut i badrummet och stack sitt heta huvud under vattnet. Ur
kranen droppade tyvärr bara varmt vatten långsamt.
Det skulle inte överraska honom, om han en timme senare framför
universitetsbyggnaden skulle se en anslagstavla med en dödsannons om studenten
Amrita i en lilaröd sarí, som idag på eftermiddagen omkom i en bilocykla i New Delhi.


(Slovak original: Pokušenie Gándhího. In: Anton Hykisch, Obrana tajomstiev, Smena, Bratislava 1990)
© Copyright Anton Hykisch, Slovakia
Contact: anton.hykisch@gmail.com